Lyckligare, som Tancredi

Lycklig som Lazzaro av Alice Rohrwacher.

Lazzaro har feber, han går ut och faller ner för ett stup. Han vaknar inte igen förrän decennier senare när markisinnans residens har fått murgröna i vardagsrumstaket och gårdens alla medellösa arbetare har bussats till stan.

Jag undrar vad Tancredi tänkte medan han väntade i gömstället som Lazzaro visat honom. Han hade gömt sig där för att slippa undan sin mamma, markisinnan. Men han måste ju ha lämnat platsen, det förstår vi av andra filmhalvan. När gjorde han egentligen det? Och hur kunde han tro att Lazzaro övergivit honom?

Jag har gått och tänkt på Tancredi och Lazzaro.

När Tancredi återfinns efter all den där tiden är han inte lika vacker som förr. Men Lazzaro, han är ju samma mörklockiga pojke som när han föll utför stupet. Nu hittar han sin bästa vän, men denne är plufsig av vin, cigg och så alla de där åren. Varför blir inte Lazzaro arg över att tiden har gått?

Den där kvällen när Tancredi åter är med Lazzaro och hans gäng, någonting händer med dem alla – ibland är de yngre igen, precis som Lazzaro. Och glödlampan som skruvas ur och i.

Inte konstigt att Tancredi sjappar. Att färdas till sitt yngre, vackrare jag är att riskera att åter hamna i mammans, markisinnans, fångenskap. Javisst är hon död, men med sådana krafter i rörelse skulle hon helt plötsligt kunna stå mitt ibland dem igen. /MN

Det finns inget slut, det finns inga svar

Speldosan av Johannes Nyholm

SVT Play har en konstig liten film som jag kanske behöver skriva om för att kunna sluta se.

(Obs! Spoilervarning.)

Genom att titta på filmen om igen, snurrar jag igång handlingen. Filmen är en speldosa. Och är inte figurerna i filmen – mamman, pappan, flickan, sjuksköterskan som ger mamman det första droppet innan ambulanshelikoptern kommer, ja, alla – ganska lika figurerna på det burkiga lilla instrumentet? Flera har samma runda näsa.

Filmen är en speldosa, den slutar där den började, framför en antikvitetsaffär i Skagen. Mamman och pappan skäller på flickan, men kramar henne också. Hon har bara ögon för speldosan där bakom skyltfönstret.

Hela familjen är sminkad som kaniner, och flickan har ett diadem med långa, rosafluffiga öron.

Nästa scen visar hur hon nöjt går mellan sina föräldrar och håller ett speldosformat paket, för imorgon fyller hon 8 år.

Men det vet vi ju: hon kommer inte att fylla år. Det är därför vi ser den 15 minuter långa filmen om och om igen – syns det någonstans att hon ska vara död på sin födelsedagsmorgon? Finns det en glimt som förklarar för oss varför hennes föräldrar kommer att sjunga ”Ja må hon leva” för ett dött barn?

Kan det ha varit restaurangmaten? Mamman blev ju sjuk av den. Eller hade det hänt nåt innan de åt, medan flickan ensam gick runt i Skagen och föräldrarna förtvivlat letade efter henne?

Och att hon dör på ett sjukhus, liggande bredvid sina föräldrar. Det borde vara dubbeltryggt. Här skulle vi kunna läsa in ett budskap om att de vuxna är så upptagna av varann och av mobiltelefonen (också den en speldosa, ju) att de inte ser den som mest behöver dem.

Men jag har en känsla av att filmen inte har något budskap. Den är en speldosa, den vill sättas igång igen och igen och igen. Vi ger flickan nytt liv genom att snurra igång handlingen, men vi dödar henne också.

Det var mamman som blev sjuk efter att ha ätit en pizza med skaldjur. ”Min fru gick in på toa för att spy och ut kom Freddy Krueger.” Ungefär så säger pappan och båda skrattar.

Jag försöker se på vilket sätt hon är olik sig efter den allergiska chocken, men det är svårt: kaninsminket eller resterna av kaninsminket är i vägen, håret skymmer ofta och hon vänder ryggen till kameran, blir suddig. Hon är som ett minne vi inte kan få fatt i, medan flickan är skarp i konturerna men ändå allra bäst dold bakom ansiktsmålningen.  /MN

 

 

 

Handens blick*

Jenny Norberg, ”Taktil studie”, performance som inviger Out of line (20/5-4/6) på Köttinspektionen i Uppsala

Det är rörande att se Jenny Norberg treva över konturerna av sin kropp med vänsterhanden medan hon målar plexiglasskivan framför sig med den färgindränkta högerhanden. Rörande, men också spännande.

Vad ska resultatet av hennes taktila studie bli? Sakta växer en ny kropp fram på glasskivan mellan oss. Hon blundar medan hon utför studien – kanske för att djupare kunna koncentrera sig på det som vänsterhanden känner och det som sedan ska föras över till den kommunicerande högerhanden. Tänk om hon inte hade behövt använda vänsterhanden för att känna kroppens konturer, utan bara inom sig hade kunnat registrera sina gränser, kroppsdel för kroppsdel, för att sedan föra över linjen till den tecknande högerhanden. Varför kan vi inte det? Är det så att hur vi än vänder oss så krävs det ett redskap för att tolka såväl omvärlden som oss själva – vare sig det är ögat eller handen?

Vad hade det förmedlat om Norberg hade burit en ögonbindel? Nej, då hade det blivit för mycket av cirkusuppträdande kanske. Här ser vi hennes slutna ögon och vi litar på hennes tystlåtna försök att tolka det som vänsterhanden vidrör. Kanske är det känslan av att vi, som är seende, har ett övertag gentemot den tillfälligt blinda konstnären, som gör tillfället så rörande. Är det inte så att seendet har ett övertag över känseln, av någon anledning?

Norbergs resultat kommer att ställas ut tillsammans med de andra verken i utställningen. Det vi fick se tillblivelsen av under fem-sex minuter ska stå till svars i evigheters evighet.

Häromveckan lärde jag känna Snapchat. Men varför sparas inte det som vi skriver och fotograferar? Det är det som är grejen, fick jag förklarat för mig.

Detta går jag och tänker på nu. Modet att bevara något som man skapat blundande, men också det vackra i det tillfälliga. Finns det en motsättning här eller går de två ytterligheterna – evigheten och tillfälligheten – att kombinera? /MN

*Titeln på en fin diktsamling.

 

Spindelkvinnans lek

Varje gång den blonda smyger fram intill scenen tänker jag ”ånej, inte igen, du förstör leken”.

Molina (Özz Nûjen) och Valentin (Fransisco Sobrado) håller på att bygga upp en spänning mellan sig. Och när du, blonda tjej (Laura Kiehne), kommer med dina olika glitterklänningar och ditt nytvättade hår så ställer du dig emellan dem. Precis när de är på väg att snudda vid nåt väsentligt i sin lek så kommer du och sjunger en schlager.

Leken pågår på flera plan. Sobrado och Nûjen leker att de är två helt främmande män som delar cell. De har båda blivit dömda till fängelse av politiska skäl – den ene gay, den andre kommunist.

Skådespelarnas lek är fin, jag tror på den. Vi andra sitter runtom och tittar på de båda männens växelspel. Vi leker publik. Vi sköter oss ganska bra, förutom att applåderna är alldeles för lama. /MN

Spindelkvinnans kyss av Manuel Puig / Regi Eugenia Gorelik / Uppsala stadsteater

Aase Berg

Egentligen är det konstigt att jag kom att tänka på Aase Bergs poesi häromdagen. Så mycket snö som vi har. Jag mindes en varm och torr sommardag i Karlskrona då jag korsade Alamedan med barnvagnen framför mig och just förstod något som jag läst av henne. Det var någonting om en hare, tror jag.
På stadsbiblioteket i Uppsala är allt utlånat utom Uppland. Men det passar väl bra, tänker jag, och tar hem boken. /MN

Mariam är en gubbe

Tommy Olofsson, Attack mot intigheten (Atlantis)

Tommy Olofssons katt har rätt, tänker jag. Om det regnar utanför en dikts alla tre dörrar är det poetens fel. Men kan man klandra nån människa för hur han ser på världen och livet? Ändå känner jag mig snart som katten: instängd mellan väggar av eländesväder. ”Det här är inte en attack mot intigheten”, tänker jag. ”Det är ett bejakande. Snubben grottar ner sig i det hopplösa.”
Visst finns det ett ljus som sipprar igenom ibland här och var i samlingens första del, öppningar som pekar på något mindre dystert, en sjö som flimrar förbi, enkel generositet, ordlös gemenskap på en isig perrong. Men grundstämningen ligger fast, den är trött och ledsen. Alla är det synd om, också barnen, för de vet inte bättre och så har de jobbiga föräldrar.

I samlingens andra del händer plötsligt något. Det är som i Rocky-filmerna när hjälten åker på storstryk i första ronden och man tror att nu är allt snart över. Då reser han sig upp, alldeles rosig i ansiktet, och vi vet att det finns hopp. I Attack mot intigheten är det kärleken till en kvinna som ger texten en ny skjuts framåt, och kraft rinner ut i de tidigare så tunga armarna och benen.
Med den nyvunna kraften kan man sträcka på ryggen och verkligen smocka till intigheten. Eller, som här, klänga sig fast i nån för att livboja sig undan:

Jag smeker mig fast vid dig
för att hålla mig kvar bland de levande

För även i extasen finns det något litet smolk. Och en förälskelse blir också vardag till slut, irritation och börda om vi inte tar oss i kragen och inser hur tacksamma vi bör vara – och faktiskt är om vi tänker efter. Just tacksamheten – över att få leva, se en skata eller sitta vid köksbordet ännu en kväll med pappa – kommer ofta fram. Men någon attack mot intigheten är det inte. Snarare ett accepterande, ett inväntande.

Så var det det här med gubbigheten. Visst heter en av dikterna ”Två gubbar” och visst har diverse gubbar pekat ut poeten som gubbig i överkant. Men jag håller inte med. För mig är Tommy Olofsson en feminin poet. Han skriver bekännelselitteratur, det mest kvinnliga som finns. Hans poesi utgår från vardagen och de privata/personliga erfarenheterna. Är inte det kvinnligt? Han kretsar ofta kring kroppen – typiskt kvinnligt, enligt många. (Sedan har vi den där bastudikten, men den finns ju med mest för att retas. Kanske kan man säga att TO gör politik av kroppen.)
Jag, som inte skulle kunna blotta mig och mina känslor så rakt, odistanserat och – faktiskt – modigt, är helt klart mer gubbe än Tommy Olofsson. Och därför tar jag mig rätten att komma med ett übergubbigt råd: Du ska inte bry ditt huvud med att tänka så mycket. Inga fler visdomar eller slutsatser. Gå direkt på minnena, nära eller avlägsna. Det är där, i de skarpa bilderna, psykologin och de små bekännelserna, som den här poesins märg finns. Dikten ”Grodfötter och cyklopöga” är underbar; den har allt av detta. Den har också ett slags muntlighet som är jättefin, men som i andra dikter istället kan ge ett intryck av för många omkringord.

Det är när jag läser ”Voluntarism” som jag först kommer att tänka på Wislawa Szymborska. Dikten har en lekfullhet över sig, som också öppnar upp mot en ny tanke.

…

Okej, jag stoppar för den här gången. Men jag återkommer kanske snart med någonting om Szymborskas kolon och Olofssons Simikolon.

Mikrokosmos

Då man började titta i mikroskop
rös man av fasa och ryser än idag.
Livet hade dittills varit vansinnigt nog
i sina former och dimensioner.
Det framställde ju också pyttesmå varelser,
knott och kryp, larver, maskar,
men de gick åtminstone att se
med blotta människoögat.

Och nu plötsligt, genom täckglaset,
så överdrivet annorlunda
och så oansenliga
att det utrymme de upptar
bara av misskund kan kallas för plats.

Glaset trycker inte ens ner dem,
utan hinder förökar de sig, blir två, blir tre,
hur lätt som helst och helt på måfå.

Att säga att de är för många är att säga för lite.
Ju starkare mikroskop,
desto idogare och noggrannare mångfaldigas de.

De har inte ens ett riktigt innanmäte.
De känner inte kön, barndom, ålderdom.
Kanske vet de inte ens om de finns – eller inte finns.
Och ändå bestämmer de om liv och död för oss.

Somliga stelnar i stundens stillhet,
fast ingen vet vad en stund är för dem.
Eftersom de är som pulver
är kanske även varandet
för dem pulvriserat.

Ett stoftkorn i vinden är bredvid dem en meteor
ur djupaste kosmos
och ett fingeravtryck en vidsträckt labyrint
där de kan samlas
till sina döva parader,
sina blinda iliader och upanishader.

Länge och väl har jag velat skriva om dem
men det är ett svårt ämne,
som ständigt skjuts upp till senare
och nog är värt en bättre poet
som häpnar ännu mer än jag över världen.
Men det brådskar. Jag skriver.

Text: Wislawa Szymborska, ur Här. Översättning av Anders Bodegård. (Ellerströms, 2009)
Bild: Pontus Carle, ”Och nu plötsligt”. Pochoir, monotypi, collage. (Grafiska sällskapet, 16/1-3/2 2010)

Först ”blogg”, sedan ”klafs”

Det är inte konstigt att ordet blogg ofta används nedsättande. Om man tittar på ljudbilden av b-l-o-g-g ger den associationer till hur det låter när vi kräks. Blogg är det onomatopoetiska uttrycket för uppkastning, helt enkelt. ”Klafs” låter det när magsaften och de upplösta matresterna når asfalten. Men innan dess tränger spyan upp ur vår strupe och tvingar sig ut ur vår mun: ”blogg”.

Lite jobbigt, tycker jag, och undviker därför att använda ordet.

Visst kan man tycka att merparten av de texter som finns på internet ger bilden av något som bara har kastats ut, oredigerat, osmält. Men det behöver inte vara så. Vi kan noga tänka igenom – och korrläsa – det vi skriver innan vi slutligen lägger ut det på webben. Låt oss göra så.

MN, 9 februari