Figurationer

ulfs ateljé, detalj

ulfs ateljé, detalj 2

Ida Lorentzen
Det som först slår mig med ”Ulfs ateljé” är hur Ida Lorentzen har arbetat med de olika ytornas strukturer. Bilden visar två väggar och mellanrummet dem emellan, eller öppningen, som leder in i ett rum som vi bara delvis kan se. Den närmaste, blå väggen är skrovlig medan den vänstra, svarta väggen är helt slät. Denna släthet gör svärtan ännu stummare och svartare, ljuset tillåts inte att få fäste och knappt blicken heller.
Golvet är svårt att få grepp om. Samtidigt som dess fint räfflade yta ger intryck av att det skulle bestå av oslipade bräder, blänker det som parkett. Jag tänker att det är bräder som med tiden har polerats av människors gång så att årslinjerna nu framträder.
Jag blir stående framför denna passage mellan två rum, och mycket snart lösgör sig den blå väggen ur bilden och träder fram mot mig i ett välkomnande. Detta välkomnande, och mörkerväggens gåtfullhet, lockar mig att stiga in i bilden. Vi kan se att där inne finns en tredje vägg och åtminstone ett fönster men vi ser inte vad som finns utanför, bara ett kompakt vitt.
Den smala karm som bildar ett avslut av svarta väggen och en effektiv gräns mellan mörkret som strålar ut från svärtan och ljuset som kommer från det bortre rummets fönster, speglar sig i golvet. Karmens spegling ger skenet av att vara en påle, någonting som syns under golvets vattring och kanske hjälper till att hålla rummet uppe. Kanske leder passagen som vi står inför inte bara in i ett annat rum, utan även ner till ett ytterligare.
Det hade varit underbart att få se fler arbeten av Ida Lorentzen! Även att ställa sig tätt intill hennes enda målning som visas på Edsviks konsthall, och försöka dechiffrera och lära av hennes språk, är en njutning för tanken och ögat.

ida lorentzen, ulfs ateljé

Ögat
Att få sjunka in i seendet och låta bilden öppna sig för ens intellekt och hjärta. Någonstans i boken Figurationer används termen kontemplativt seende.

Seende
Boken Figurationer visar hur betraktaren kan läsa en bild genom att hitta upprepningar av en form. I Odd Nerdrums ”Sole Morte” ser jag en utdragen rundning som återkommer i det zeppelinerformade molnet, berget, mannens rygg och rumpa och vätskesamlingarna… Så märkligt han sitter med halva ansiktet sänkt i en pöl. Han kan inte ha andats på länge eftersom vätskans yta är alldeles blank. Att dränka sig i en pöl och samtidigt spegla sig i den. Eller är det mig han tittar på? Jag stiger närmare och vrider även mitt ansikte nittio grader; tillsammans med reflektionen bildar hans ansiktshalva ett nytt ansikte, men det är svårt att avgöra om det är åskådaren han betraktar eller sig själv.
Odd Nerdrums ”Sigismund” har bara ögon för mig – var jag än befinner mig i rummet söker hans blick min blick. Jag tycker att han är lite otäck. Hördu Sigismund, det är jag som ska titta på dig. Inte tvärtom. Skaffa dig ett eget liv!

Liv
Givetvis är utställningen Figurationer spretig. Innehållet har samlats för att ge prov på hur figurativt skolade konstnärer kan arbeta, och konstnärerna har använt sig av sina hantverkskunskaper på skilda sätt.
Kanske hade utställningen ändå vunnit på att låta konstnärerna representeras av fler arbeten. Då hade hoppen mellan de olika uttryckssätten troligtvis inte varit så abrupta och utställningen hade kunnat ge ett fylligare intryck.
Men tavlorna bryr sig inte om vår vilja att kategorisera dem. De samtalar med varandra över ramgränserna och skapar sig nya sammanhang här under konsthallstaket. Som passagerare i en tågkupé: när resan och den påtvingade samvaron väl är över kanske hela gänget har lärt känna varandra så väl så att de ska ses på en fika redan nästa dag.
Stig Ristesunds båda kvinnor har trubbig näsa, ingen av dem tittar på mig. Den ena låter tre fingrar vila mot bordet mellan oss; den andra håller en bok. Båda kvinnornas huvuden är delvis inramade av en fönsteröppning i deras bakgrund. Fönstret bildar, på båda målningarna, en kvadratisk gloria. Det finns mer att säga om dessa motiv men i stället går jag vidare till den uppdelade salens andra ände, till Marianne Wiig Storaas vackra ”Flicka vid fönster”. Det är härligt att se denna målning lajv eftersom trycket i boken har gjort återgivningen av målningen mörkare än vad den egentligen är. (En till målning som drabbats av detta är Sverre Bjertnaes ”Huvud”.)
Nu kan jag se att det huvud (på Wiig Storaas målning) som jag tidigare bara har uppfattat de yttre konturerna av, har ett skönjbart ansikte. Flickan tittar rakt på mig. Precis som Ristesunds båda kvinnor har även hon ett fönster bakom sig. Det starka motljuset får hennes flygiga hår att skimra, och hårslingorna, fångade i sin rörelse, leker på avstånd med de båda dörrarnas solfläckar som rör sig med grenverket utanför.
Här får jag, till skillnad från Ristesunds målningar, en känsla av instängdhet, tristess. Kanske beror det på flickans skuggansikte, hennes blick som söker min som om hon ber mig att hjälpa henne ut därifrån eller vill ha bekräftelse (i stället för att som Ristesunds trubbnäsor distansera sig från mig och se någonting utanför bilden).
Jag har inte tid att stanna, säger jag till Marianne Wiig Storaas flicka, men det finns två storasystrar inte alls långt bort från dig. Låt mig presentera dem för dig. Kanske kan de hjälpa dig att hitta haspen till fönstret och komma ut i det öppna.

Det öppna
Att följa Johan Lundbergs och Christopher Rådlunds gemensamma blick över Helene Knoops ”Pregnant” är, för mig, lärorikt. Enkelt visar de hur man genom att söka en återkommande form delvis kan dechiffrera en målning och dess komposition. Men sedan händer det något. Lundberg och Rådlund gör en slutkläm genom att använda målningen för att visa att en figurativt skolad konstnär (=otidsenlig, enligt vissa) kan gestalta någonting som är i allra högsta grad tidsenligt och politiskt aktuellt: ”Det finns givetvis en stark feministisk appell i botten av ett verk med sådan uppbyggnad”. För mig är detta konstaterande (”givetvis”) att göra våld på och förminska ett – faktiskt – öppet konstverk.
Samma känsla får jag tyvärr av Per Ungs skulpturer ”Venus” och ”Ung man”. Mannen har placerats så att han en bit bort kan observera den onanerande kvinnan. (Passiv man, aktiv kvinna och så vidare.) För mig är det svårt att fullt ut njuta av ett konstverk om jag får en känsla av att det står där för att bevisa något, för att fylla ett politiskt syfte.

joggare på väg ut ur bilden

Debatten kring boken och utställningen Figurationer har till stor del handlat om att kritiker har associerat till nazikonst. Har denna koppling verkligen varit så reflexmässig som den först kan ha verkat? På bokens baksida står det bland annat så här: ”I pressen avlöste debattinläggen varandra, advokater engagerades, löpsedlar och plakat med nazistanklagelser distribuerades och hängdes upp.”
Kan det vara så att författarna själva genom baksidestexten har sått ett frö till debatten om naziestetik? Min åsikt är att teasern borde ha utvecklats i boken; jag vill till och med säga att det är ansvarslöst att nämna att sådana grova anklagelser förekommit utan att ge en återkoppling och förklara närmare. Tyvärr kan bokens upphovsmän därför inte svära sig fria från den vändning debatten fick.
Boken Figurationer är viktig, intressant och bitvis också medryckande och spännande. Men den borde ha korrekturlästs en omgång till. Texten innehåller exempelvis onödiga upprepningar och felaktiga avstavningar. Den är tyvärr inte ett väl utfört hantverk.

Hantverk
Ändå: Boken har lärt mig mycket och innehåller många vackra bilder. Utställningen har givit mig flera skönhetsupplevelser – konstverken har inte brytt sig om det kanske lite torra sammanhang som de har stoppats in i, utan fortsatt att stråla med en inneboende självklarhet.
Jag vill gärna lyfta fram åtminstone ytterligare en av bristerna, för att det förhoppningsvis kan öka hantverksprecisionen för framtida utställningar och böcker (som jag ser fram emot).
Redan när jag i boken betraktar Jon Bakkens ”Örjan”, funderar jag över fönstret bakom den avbildade mannen. Det går tydligt att se hur ett av ytterfönstrets rutor har öppnats inåt. Men sedan blir jag tveksam över det högra innerfönstret. Dess övre kant ger intrycket av att fönstret är slutet medan nederkanten skulle kunna vara vinklad i en gläntning. Men hur det än är överensstämmer ytterfönstrets vinkling inte med innerfönstrets, och mellanrummet mellan ytter- och innerfönster ser inte ut att vara så stort att det sistnämnda kan vara stängt samtidigt som det förstnämnda är öppet. Finns det en tanke bakom detta? Jag önskar att författarna hade förklarat.
Kanske fortsätter jag den här texten vid ett senare tillfälle. Jag skulle exempelvis vilja skriva ner mina tankar kring två av Sverre Bjertnaes målningar, Jan Saethers kartongpar, Johan Patricnys vänliga bilder och så någonting mer som jag inte kommer ihåg just nu.

Uppsala, den 26 augusti
Mariam Naraghi

lunch med utsikt vid edsviks konsthall

Explore posts in the same categories: Bortom Trossö

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: