Tommy Olofssons katt har rätt, tänker jag. Om det regnar utanför en dikts alla tre dörrar är det poetens fel. Men kan man klandra nån människa för hur han ser på världen och livet? Ändå känner jag mig snart som katten: instängd mellan väggar av eländesväder. ”Det här är inte en attack mot intigheten”, tänker jag. ”Det är ett bejakande. Snubben grottar ner sig i det hopplösa.”
Visst finns det ett ljus som sipprar igenom ibland här och var i samlingens första del, öppningar som pekar på något mindre dystert, en sjö som flimrar förbi, enkel generositet, ordlös gemenskap på en isig perrong. Men grundstämningen ligger fast, den är trött och ledsen. Alla är det synd om, också barnen, för de vet inte bättre och så har de jobbiga föräldrar.

I samlingens andra del händer plötsligt något. Det är som i Rocky-filmerna när hjälten åker på storstryk i första ronden och man tror att nu är allt snart över. Då reser han sig upp, alldeles rosig i ansiktet, och vi vet att det finns hopp. I Attack mot intigheten är det kärleken till en kvinna som ger texten en ny skjuts framåt, och kraft rinner ut i de tidigare så tunga armarna och benen.
Med den nyvunna kraften kan man sträcka på ryggen och verkligen smocka till intigheten. Eller, som här, klänga sig fast i nån för att livboja sig undan:

Jag smeker mig fast vid dig
för att hålla mig kvar bland de levande

För även i extasen finns det något litet smolk. Och en förälskelse blir också vardag till slut, irritation och börda om vi inte tar oss i kragen och inser hur tacksamma vi bör vara – och faktiskt är om vi tänker efter. Just tacksamheten – över att få leva, se en skata eller sitta vid köksbordet ännu en kväll med pappa – kommer ofta fram. Men någon attack mot intigheten är det inte. Snarare ett accepterande, ett inväntande.

Så var det det här med gubbigheten. Visst heter en av dikterna ”Två gubbar” och visst har diverse gubbar pekat ut poeten som gubbig i överkant. Men jag håller inte med. För mig är Tommy Olofsson en feminin poet. Han skriver bekännelselitteratur, det mest kvinnliga som finns. Hans poesi utgår från vardagen och de privata/personliga erfarenheterna. Är inte det kvinnligt? Han kretsar ofta kring kroppen – typiskt kvinnligt, enligt många. (Sedan har vi den där bastudikten, men den finns ju med mest för att retas. Kanske kan man säga att TO gör politik av kroppen.)
Jag, som inte skulle kunna blotta mig och mina känslor så rakt, odistanserat och – faktiskt – modigt, är helt klart mer gubbe än Tommy Olofsson. Och därför tar jag mig rätten att komma med ett übergubbigt råd: Du ska inte bry ditt huvud med att tänka så mycket. Inga fler visdomar eller slutsatser. Gå direkt på minnena, nära eller avlägsna. Det är där, i de skarpa bilderna, psykologin och de små bekännelserna, som den här poesins märg finns. Dikten ”Grodfötter och cyklopöga” är underbar; den har allt av detta. Den har också ett slags muntlighet som är jättefin, men som i andra dikter istället kan ge ett intryck av för många omkringord.

Det är när jag läser ”Voluntarism” som jag först kommer att tänka på Wislawa Szymborska. Dikten har en lekfullhet över sig, som också öppnar upp mot en ny tanke.

…

Okej, jag stoppar för den här gången. Men jag återkommer kanske snart med någonting om Szymborskas kolon och Olofssons Simikolon.

Och nu plötsligt, genom täckglaset,
så överdrivet annorlunda
och så oansenliga
att det utrymme de upptar
bara av misskund kan kallas för plats.

Glaset trycker inte ens ner dem,
utan hinder förökar de sig, blir två, blir tre,
hur lätt som helst och helt på måfå.

Att säga att de är för många är att säga för lite.
Ju starkare mikroskop,
desto idogare och noggrannare mångfaldigas de.

De har inte ens ett riktigt innanmäte.
De känner inte kön, barndom, ålderdom.
Kanske vet de inte ens om de finns – eller inte finns.
Och ändå bestämmer de om liv och död för oss.

Somliga stelnar i stundens stillhet,
fast ingen vet vad en stund är för dem.
Eftersom de är som pulver
är kanske även varandet
för dem pulvriserat.

Ett stoftkorn i vinden är bredvid dem en meteor
ur djupaste kosmos
och ett fingeravtryck en vidsträckt labyrint
där de kan samlas
till sina döva parader,
sina blinda iliader och upanishader.

Länge och väl har jag velat skriva om dem
men det är ett svårt ämne,
som ständigt skjuts upp till senare
och nog är värt en bättre poet
som häpnar ännu mer än jag över världen.
Men det brådskar. Jag skriver.

Text: Wislawa Szymborska, ur Här. Översättning av Anders Bodegård. (Ellerströms, 2009)
Bild: Pontus Carle, ”Och nu plötsligt”. Pochoir, monotypi, collage. (Grafiska sällskapet, 16/1-3/2 2010)

Lite jobbigt, tycker jag, och undviker därför att använda ordet.

Visst kan man tycka att merparten av de texter som finns på internet ger bilden av något som bara har kastats ut, oredigerat, osmält. Men det behöver inte vara så. Vi kan noga tänka igenom – och korrläsa – det vi skriver innan vi slutligen lägger ut det på webben. Låt oss göra så.

MN, 9 februari

Zaha Hadid sa någonting som inte har släppt taget om mig. Det handlar om arbete och talang. Jag vill skriva om detta snart, och om konstnären Séraphine Louis. /MN

I går kväll fastnade jag framför Zaha Hadid på Sveriges television. Första gången jag såg nåt av henne var hösten 2006 på Guggenheimmuseet i New York. Jag älskade hennes tidiga teckningar med sina extremt spetsiga, nästan aggressiva, former. Vad föreställde de? Nåt slags växter? Vektorer? Arkitektur? Hennes första, pinniga utkast – kompromisslösa rakblad – tilltalar mig mer än den lite kväljande mjukhet som hon utvecklat på senare tid.

I programmet berättade man att Hadid nu också har designat skor. Jag hittade några fotografier på Google. Fina. På fotografierna syns bara skon, men utan den fot som ska kläs. Jag tror att designen blir mindre vacker med en fot inuti – skorna är sig själva nog. Titta bara på stöveln med spiralskaftet. En vad skulle töja ut den smäckra slingan till något annat, kanske fortfarande vackert, men ändå något annat.

Till slut hittade jag en bild med både skor och ben, där benens skugga imiterar skornas organiska nät. Kroppen är inte naturlig nog.

MN, 3 dec