Jag är blyerts
Sara Wallgren, I surrender my desire and wonder approaches me. Bror Hjorts hus, Uppsala.
I utställningsbladet talar Sara Wallgen om kampen mot tiden: ”Säkerheten i den tecknande handen kommer med tiden som läggs i teckningen. Tristessen likaså, och som följd bryr jag mig mindre om handen. Linjen är i ständig kamp med tiden. Först är linjen i total kontroll men senare tar tiden och därmed tröttheten över, och jag försöker ta kontroll över tiden.”
När jag ser Sara Wallgrens fem verk tänker jag att de är monument över sig själva, väldigt inåtvända. Visst finns ”Boken”, som utställningsbesökaren uppmuntras att bläddra i. Men medan jag bläddrar, och mina fingrar lämnar blyertsavtryck på de sträva bladen, får jag känslan av att det snarare är ett sätt för konstnären att använda mig som redskap för att utveckla konstverket. Vi bläddrar inte för att få se något ”nytt”. Det finns inget ”nytt” att se i ”Boken”, bara dessa skiktade dyningar av blyerts plus ett stort antal oblyertsade sidor, där vi som bläddrat fram och tillbaka har lämnat skuggor i papperet. Det är på ett sätt en intressant idé. Men fortfarande ett väldigt inåtvänt verk.
”Power of recollection II” är det verk som berör mig i utställningen. (Ja, jag vill bli berörd.) En kropp har avbildats i en rörelse som är både stelnad och sårbar. Det tjocka håret har kastats fram i ett ansikte som inte finns där. Bara ena armen med dess hand är fullt avbildad. Denna hand och arm håller uppe hela kroppen, den böjda ryggen. Det är en bra position. Är händerna framkastade i en obändig dans eller i bön? Jag tycker att det är en vacker kropp – mer behövs egentligen inte här, det gör inget att konstnären inte vill ge oss båda armarna, ansiktet och benen. Men så har hon valt att visa att hon vill lägga mer svärta, mer energi, på den grund som gestalten har under sig. Och det gör mig på något vis sorgsen att se hur hon har fyllt ruta efter ruta med målmedvetet svart. Som om hon har dragits med av detta enkla i stället för att våga språnget och faktiskt avsluta den rörelse som hon påbörjat. Är det så? Jag vet inte. Kanske läser jag bara in något som jag känner igen hos mig själv: otåligheten när jag påbörjat ett projekt och lättheten att lockas in i något annat, något lättare, för att slippa bemöda sig. Hantverksskickligheten finns ju där. Varför inte sätta sig över tristessen och rädslan att misslyckas?
Jag ser utställningens fyra verk som ett helt – samma tidsinvesterande i ett mekaniskt arbete i väntan på något annat. Ja, ibland inleds något annat, men viljan eller kraften att investera mer i detta andra finns inte.
I ”Power of recollection III” som består av fyra ark med 13 blyertskolumner vardera, har pennan ibland tryckts så hårt mot underlaget att papperet rivits sönder. I stället för svartaste blyerts lyser den vita väggen igenom. På arkens överkant har konstnären antecknat klockslag, löst och slarvigt, antagligen de tidpunkter hon suttit och arbetat.
I ”Utan titel” har rutmönstren klätts med plexiglas. Som ett altarskåp hänger triptyken på väggen, ett monument över varje tanke som tänkts i väntan på något annat.
Mariam Naraghi
Uppsala, 1 december
Etiketter Bror Hjorts hus, Sara Wallgren
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
